~ Eva ~

 Eftersom jag kom upp i tid blev dagen riktigt bra.

Jag cyklade ner till Strandängen och gick ut på piren, är softade jag i lite mer än en timme. Det räckte för att jag skulle bli lite rödbrun. De senaste åren har det inte blivit mycket solande och jag är, som jag skrev tidigare, inte en strandmänniska.

Men att komma upp i tid, att träna innan klockan blir allt för mycket innan jag är klar och sedan ta brassestolen på cykeln och trampa ner till sjön som finns nära - ja, det är en riktigt bra dag. Lagad mat i tid och nu ska jag faktisk sova en stund på soffan, det känns som om jag har en urinvägsinfektion på gång och jag ska försöka dricka mycket för att slippa ifrån det.

På Strandängen var jag nästan ensam ute på piren, jag tog min gröna klänning och hängde på livräddningsbojen - där fick den fladdra i vinden.

Jag håller på att läsa en bok om inre och yttre framgång. Ännu är inte min funderingar klara men jag har i alla fall spaltat upp en aning.

Yttre framgångar som jag har:

• Mina högskolepoäng (någonstans mellan 200-250)
• Kåserierna jag skriver varje månad sedan fyra år tillbaka kan nog sägas vara en yttre framgång
• Min nyrenoverade lägenhet kan också ses som en framgång

Yttre framgångar som jag skulle vilja ha:

• Jag vill ha 100 000 kronor i buffert
• Jag vill betala mitt bolån
• Jag vill betala min skuld hos CSN

Inre framgångar

• Jag uppskattar singellivet
• Jag är oftast nöjd med mitt liv
• Jag är genuint lycklig till nästan hundra procent av mitt iv
• Jag är tacksam på riktigt och på djupet för min bostad, för mitt liv, för att jag slipper ifrån hårda ord och otacksamhet från andra

Inre framgång som jag skulle vilja ha

• Jag vill ha några få men nära vänner, någon att ringa när jag tycker livet är trist
• Jag vill ha en grupp av nära vänner som jag kan träffa både i grupp och enskilt (fast då måste jag tulla på det jag gillar i mitt liv utanför jobbet, nämligen min egentid)
• Jag önskar mig lite mer nära till skratt
• Jag önskar att jag inte tog allt riktigt så allvarligt som jag gör

Alltså, jag tycket det ser bra ut.

Nu väntar tuppluren.

I går var det en trist eftermiddag och kväll.

Jag hade inte lust till något alls och vad jag än försökte kändes det visset. Solen strålade långt ut på kvällen, alla andra var med vänner och bekanta, alla andra var lyckliga och ute och grillade och umgicks. Men inte jag.

“Du inbillar dig att du gillar ditt liv men det är riktigt torftigt”, tänkte jag.

• I går ville jag inte fotografera - jag har tröttnat på det
• I går ville jag aldrig mer skriva - vem tror du att du är?
• I går skulle jag aldrig mer skriva ett kåseri - jag mailar tidningen och säger att nu är det slut och finito, de får välja någon annan kåsör
• I går var jag ensam på riktigt, inte skönt ensam som jag normalt är

Jag vet att jag har dåliga dagar eller oftast dåliga timmar, det tror jag alla har. Men när de inträffar är det svårt att tänka “jag låter det vara dåligt, det blir bättre”. Speciellt om man som jag är bortskämd med att må bra.

Men nu väntar vattnet, jag är lyckligt lottad som har någon minuts cykelväg ner till Skånes största insjö. Jag tar med mig papper och penna för jag tror jag har en ny novell som vill ut.

I morse blev det frukost på balkongen.

Solen öser ner och jag hade turen att vakna relativt tidigt och efter gröten blev det gymet. I dag var det ingen tvekan, jag har - i mitten av den här veckan - passerat de fjorton dagar där jag inte skulle ta i för “kung och fosterland”. Därför har jag lagt på lite extra vikter.

Mest ivrig är jag med bröstmusklerna och det beror inte på att jag vill ha stora bröst, hellre mindre om jag får önska, utan för att jag har ett mål. Det är att kunna göra några snygga armhävningar. Just nu är jag pinsamt svag i den muskelgruppen men det tar sig. Idag tog jag 25 kilo istället för de 20 jag har harvat med i två veckor. Ok, det var tungt men jag är på väg!

Eftersom jag tränade magen i går skulle jag inte göra det i dag, men jag kunde inte låta bli att testa plankan en enda gång. 58 sekunder! Snart fixar jag en minut. Det mentala spelar stor roll, när jag känner att orken tryter tänker jag “nu orkar jag inte mer” istället för “du är stark och orkar ytterligare tjugo sekunder” (eller något ditåt).

Nåja.

Strax blir det brassestolen, böcker och ner till Ivösjön. Jag föredrar havet men Ivösjön är mycket trevligare än Valjeviken dit Edenrydsbadet hör till.

På väg hem kom jag på att det underbara med min syn på smestern som är frånvaron av tider att passa men kanske allra mest att cykla i en klänning med korta ärmar, känna hur vinden och solen finns där och ha lugn och ro.

Förändringar kom också upp i min hjärna.

Jag gillar inte förändringar, det tar kraft och energi. Ändå, vilken tur att jag är positiv till förändringar och att jag kan ändra mig. Tänk om min åsikt om styrketräning (jag har provat två perioder tidigare i mitt liv) varit gjute i betong - då hade jag aldrig fått uppleva det sköna i att vara stark och fjäderlätt på samma gång. För det är just det jag känner när jag går hem från gymet.

Eller kläder! Klänningar var ett nödvändigt ont då och då i mitt tidigare liv, nu vill jag ha klänningar och kjolar jämt. Alltid. Tidigare var jag osäker när jag drog på mig min egen stil av kläder, nu tar jag ut svängarna - kanske inte riktigt så som jag själv vill men jag är på god väg.

På min diskbänk ligger rotselleri, rödlök, svamp, aubergine och kyckling, jag ska laga en ny rätt som jag fann receptet till i tidningen “I form”. Just nu dricker jag te och äter en smörgås - att ändra min lagade mat till mitt på dagen har varit svårare än jag trodde det skulle vara. Just i dag blir det lagad mat i kväll i stället för till lunch.

Nåja, jag är nöjd med min träning och fortfarande mycket häpen över hur starkar jag har blivit på de här två veckorna. Ok, det är inga tunga vikter men en del resultat är för mig häpnadsväckande.

Nä…nu balkongen en stund innan frissan ska sätta saxen i mitt hår. Frissan finns runt hörnet. Så bra bor jag.

Och så mår jag bra igen.

Det var lite si och så när jag vaknade i morse, men det tillhör också mönstret vid migrän. De första timmarna dagen efter känns lite motiga och tunga. Jag har i alla fall sovit gott och fullt ut i natt och vid 11 gick jag till gymet. Vilken lyx att ha fem minuters promenad dit!

Jag är fortfarande lika förvånad att jag kan jogga på ett löpband utan att vaderna går sönder. I dag var det den jättetrevliga grabben (och snygg är han också) som var på plats, jag tror jag har träffat honom varje gång jag har tränat. Sedan var jag ensam ett tag innan en yngre grabb dök upp, han i sin tur tränade helt tokigt i de övningar jag såg honom utföra.

Det är märkligt.  Kanske är det min tävlingsådra som gör att jag ser fram emot både “benen upp” och “plankan”? Eller för att det är som instruktören sa, att resultaten visar sig snabbt. I dag tänkte jag “Eva, nu gör du sex stycken snygga ‘ben upp’”, och så gjorde jag - till min stora förvåning sju stycken! Dessutom sackade jag inte ihop i axlarna utan (också mycket förvånande för mig) jag hade dem raka och starka.

Det blev sju, sedan sex och därefter fem ‘benen upp’.

Plankan?
Jag tänkte att jag skulle göra en minut, att om jag verkligen bet ihop skulle jag fixa det. Fast…51 sekunder är inte illa det heller! Jämför med den 23 juni när jag började föra anteckningar och jag klarade 22 sekunder som bäst. Det handlar förstås mycket om teknik och dessutom behöver jag inte längre slösa energi nervositet av vad andra på gymet ska tycka.

Nu sitter jag här nyduschad och med en uppdrucken smoothie bredvid mig. Om ni inte har provat med en banan, jordgubbar och vaniljyoughurt så tycker jag ni ska göra det. Fräscht, sunt och gott!

Nu väntar resten av dagen och jag tror att jag ska böraj med att bädda rent i sängen och sedan kanske fixa min ytterdörr. Klockan fyra ska jag till frissan.

Jag lär mig aldrig.

I går hade jag ingen livslust. I telefon sa jag till en bekant att jag var helt utan energi och att jag trodde att det hade med den långa promenaden i onsdags att göra. Jag och Tristan var ju ute på en över tre timmar lång promenad och i samband med tandläkarbesöket blev mattiderna fel för mig.

Just avsaknaden av energi är ett typiskt tecken på bekynnande migrän. Men jag lär mig aldrig, tvärtom - efter över 30 med sjukdomen tror jag fortfarande att den inte existerar i mig.

Det var meningen att jag skulle följa med mina kollegor på en träff i Sölvesborg, det hade jag verkligen sett fram emot, men jag ringde och gav återbud. Trist. Samtidigt det enda rätta.

I går när jag skulle gå på en promenad med Tristan hade vaktmästaren städat trappen, det var blött och Tristan kasade nerför de sista trapporna som om det var is. När vi sedan kom ut upptäckte jag att han var halt. Först tänkte jag avbryta promenaden men insåg att på gräs var det inga problem. Om han skadade sig i trappen eller om han hade fått något i tassen vet jag inte. Jag kollade lite så att ingen glasskärva fanns där. Jag har ju inte träffat Tristan mycket och kände att jag inte riktigt kunde undersöka hur noga som helst, det är bara att hoppas på en sträckning eller ännu bättre en sticka eller något i foten som hans matte hittade senare i går.

I dag är en ny dag och jag försöker hitta lugnet.

Det är nog det enda jag saknar i mitt liv - lugnet som struntar i allt som jag inbillar mig jag måste göra.

Strax ska jag klä mig och gå till träningslokalen, om solen skiner trampar jag nog ner till sjön och solar lite innan det är dags för en klippning hos frissan.

Jag har fått problem att svara på mina mail, det går utmärkt att maila mig men jag kan inte skicka. Det ordnar sig säkert om någon dag. Ja…nu ska jag till träningslokalen och sedan försöka bli lugn.

Det blev en långsam cykeltur till Therese.

Tristan flåsade och redan efter en kilometer stannade jag och gav honom vatten, hans matte hade skickat med en vattenskål som är hopfällbar. Den ser ut som en basker och i den häller man vattnet.

Therese bor helt fantastiskt, i ett litet dockhus som inte med ord går att beskriva. Vi satt i några timmar i hennes trädgård med fika och prat. På vägen hem var Tristan trött, totalt hade han fått mer än tre timmars motion och det gick riktigt sakta.

Tristans matte hade varnat mig för andra hanhundar och därför stannade jag och hoppade av cyklen när vi mötte en annan lika stor hund. Jag lyckades kommunicera med andra hundens matte och det var jag som gick förbi dem. Hon kunde knappat hålla sin hund som var fullständigt ursinning, medan Tristan mest tittade lite märkligt på den andra hunden. Om det sedan var för att fullständigt struntade i den andra hunden eller för att han var utmattad vet jag inte.

Jag har sett filmen “Försoningen” och den var, liksom boken, underhållande men jag föredrar den senare.

Nu har jag precis gått en sista liten runda med Tristan, bara runt kvarteret i den sista skymten av dagen i dag. När jag tittar ut nu är det riktigt mörkt. Det ska bli gott att sova.

Jag föll ihop som en fura i soffan.

Tristan valde min Gabbeh-matta i extrarummet. Sedan snusade vi i två timmar, han ligger kvar medan jag ska fixa lite “topping” till de muffins jag ska ha med mig till Therese om en stund. Det känns lagom med en cykeltur på någon kilometer och sedan stanna där för en fika utomhus.

Min tandvärk har gett med sig även om mina käkar värker efter en timmes gapande.

Nej, nu ska jag fixa ihop röran och packa ner boken om yoga, Therese är nämligen yoga-instruktör och till hösten ska jag gå en kurs för henne. Tidigare hag jag provat poweryoga men det var inget för mig, Therese har lite mindre armhävningar påstår hon. Att lyssna på en yogainstruktör sammtidigt som armarna skakar i en armhävning som varar i många minuter är inget jag ger mycket för. Eller kanske mer rätt, jag försökte några gånger och betalade dyrt för det. Till hösten hoppas jag kunna förstå det sköna med youga.

Förutom att man ska tänka på “längsta avståndet mellan axlar och öron” är yogan en bra väg mellan hjärna och hjärta. Det låter klokt.

Jag hade tänkt ut en fin väg att gå.

Första badstoppet var Skräbeån vid Årup slott, rent och fint vatten. Vad jag inte tänkt på var att en labrador älskar att bada, de är relativt starka och en varm sommardag även tröstiga. Åbrinken var full av nässlor och jag tog det försiktigt, fram tills dess att Tristan fick se vattnet.

Han for i och jag efter, så nu har jag delvis badat i Skräbeån.

Kopplet var ett flexikoppel som man kan förlänga, när hunden var på väg i ån tänkte jag att kopplet skulle släppas ut så att jag fick stopp på mig själv. Jag tryckte på knappen och kopplet gjorde ett tvärt stopp i utmatingen.

Nåja, vi fortsatte till Gualöv och gick genom skogen längs med Ivösjöns kant, vi badade i den lilla viken jag hittade för något år sedan och därefter bar det hemåt i rask takt. Jag har världens tandvärk och är hungrig som en gnu.

Vi har gått 9.7 km, tagit 13883 steg varav 12554 var snabba steg under 120 minuter. Jag har förbränt 484 kalorier och 31,4 gram fettvolym. Det där senare ska jag tugga i mig med en gång. Jag är hungrig som en gnu.

Nu är han här. Tristan.

Jag har svidat om och har bikini under min midsommarklänning. En långpromenad väntar.